Som laboratoriet för morgondagens tennis – har Masters Next Gen någon framtid?
Skapad 2017 är Masters Next Gen (eller Next Gen ATP Finals) inte bara ett enkelt ”mini‑Masters” för de åtta bästa spelarna under 21 år. För ATP fungerar det som ett laboratorium: en plats där man testar nya regler samtidigt som man lyfter fram morgondagens stjärnor.
Turneringen förenar intensivt tempo, avslappnad stämning och en show utformad för att fånga en samtida publik. Halvvägs mellan tradition och underhållning går den bortom den enkla jakten på en trofé: den ifrågasätter tennissportens framtid och avslöjar talangerna som är tänkta att dominera touren.
ATP:S FARHÅGOR INFÖR SLUTET PÅ EN ERA
För att förstå varför Masters Next Gen väcker ett sådant intresse måste man först återvända till dess kärna: att visa hur tennisen i morgon kommer att se ut, både genom spelarna och genom spelet i sig. ATP har tänkt den som en avslöjare, ett evenemang som på några dagar kan kondensera de stora trender som ritar upp framtidens tour. Formatet är kort, intensiteten maximal, men ambitionen enorm.
2016 avslutar Roger Federer, skadad i knäet och sedan ryggen, sin säsong efter Wimbledon. Rafael Nadal vårdar en handledsskada. Och Novak Djokovic, trots att han är den obestridde chefen på touren i början av säsongen, börjar vackla och visar de första tecknen på förlorat självförtroende.
Endast Andy Murray, nybliven världsetta, tycks stå på toppen av sin konst. Nog för att väcka eftertanke – och en viss oro – inom ATP, som ser sina superstjärnor visa prematura tecken på trötthet, även om deras verkliga nedgång i slutändan kommer senare.
Det är i detta klimat av osäkerhet som Chris Kermode, dåvarande ATP‑chef, beslutar att lansera Next Gen ATP Finals, en turnering utformad som ett oumbärligt verktyg för att förbereda successionen efter Big 4.
”Återväxten är på väg, vi måste lyfta fram dessa nya talanger”
Det är alltså den 19 november 2016 som Next Gen ATP Finals officiellt grundas, en ny tävling som ska berika kalendern året därpå.
Konceptet påminner inte så lite om ATP Finals, där säsongens åtta bästa spelare möts. Men denna gång är det nykomlingarna och unga löften (21 år eller yngre fram till 2024, 20 eller yngre därefter) som får chansen att stå i rampljuset.
Åtta spelare, där en får wild card (inbjudan), bjuds in till Milano, värdstad för de fem första upplagorna av evenemanget.
”ATP har ett ansvar att göra fler spelare kända för en mycket bredare publik”, förklarade Chris Kermode, innan han fortsatte: ”Vi har superstjärnor som under de senaste tio åren har lyft sporten över sig själv och blivit verkliga globala ikoner. Men återväxten är på väg och vi måste lyfta fram dessa nya talanger.”
Jakten på innovation för att vinna den unga publiken
Det är ingen hemlighet: de nya generationerna, och särskilt Generation Z (personer födda mellan 1997 och 2012), har vuxit upp med skärmar (mobiler och surfplattor), sociala medier och ett överflöd av kort, dynamiskt och spektakulärt innehåll.
Allt detta står i kontrast till själva kärnan i tennis, en sport där matcher, särskilt i Grand Slam, kan spelas i fem set och pågå i fyra eller fem timmar – eller mer. Under sådana förhållanden är det svårt att behålla de ungas uppmärksamhet utan att de frestas att titta på sin smartphone.
Utifrån konstaterandet att publiken åldras – medelåldern bland Tennis TV‑abonnenter var då 61 år – föreställde sig ATP Next Gen ATP Finals. Idén: att erbjuda kortare matcher, nästan utformade som en show, med unga spelare som kan inspirera den nya generationen och bli morgondagens mästare.
”Folk gillar att se sina idoler, det kommer inte öka tittarsiffrorna”
Även om idén verkar självklar, väckte skapandet av detta evenemang en hel del skepsis på touren. Andrey Rublev, deltagare i den allra första upplagan, sade då:
”Detta kommer inte att hjälpa till att öka tittarsiffrorna. Kanske bara i början. Men tennisen i sig kommer inte att bli mer populär. Enligt mig vore det bättre att bjuda in lika ikoniska spelare som Roger Federer. Folk gillar att se sina idoler, och ingen bryr sig egentligen om reglerna.”
Om vissa röster, som Rublevs, tvivlade på evenemangets verkliga genomslag, stod ATP fast: för att modernisera tennisen måste man våga rucka på dess grundvalar. Och det är just på detta område – reglerna, tempot och inramningen – som Next Gen ATP Finals snabbt kommer att utmärka sig.
REGLER SOM RUCKAR PÅ TENNISENS KODER
Redan vid sin första upplaga hävdar Masters Next Gen sin roll som experimentellt laboratorium, i motsats till de traditionella turneringarna på touren där varje förändring leder till debatt och kontrovers.
Den mest spektakulära förändringen gäller matchformatet: inga mer ibland maratonlånga set, utan en duell i bäst av fem set, där varje set spelas först till fyra game, med tiebreak vid 3–3.
Effekten är omedelbar: mer intensiva setinledningar och ett konstant tryck på både servare och returtagare. Varje poäng räknas, annars riskerar man att snabbt tappa setet.
För att förstärka denna dynamik beslutar ATP också att avskaffa fördelar: vid 40–40 avgör en ”no‑ad‑poäng”, precis som redan är fallet i dubbel. Let på serven försvinner också. Om bollen tar i nätkanten och studsar in i servrutan fortsätter duellen.
ELC, den nya kungen av domslut
När det gäller domsluten är brottet nästan totalt. Om stolsdomaren fortfarande finns kvar för att ange ställningen, ersätts linjedomarna av elektronisk linjedomning (ELC, Electronic Line Calling på engelska), ett system som tidigare användes vid challenges (spelares begäran om videogranskning) men inte för att döma matchen i realtid.
För första gången i historien för en ATP‑turnering är därför besluten automatiska, omedelbara och oomtvistliga. Ett sätt att minska avbrott och domarbråk.
Det är för övrigt, bland alla innovationer som införts i tävlingen, just denna som senare fått störst genomslag på ATP‑ och WTA‑tourerna.
Snabbare tempo mellan poängen
Även tidsanvändningen genomgår en total översyn. Den berömda shot clock inför 25 sekunder mellan poängen. Ett tidtagarur synligt för alla, placerat på skyltarna bakom baslinjen, som påminner spelarna om att det inte längre finns tid för dröjsmål.
Shot clocken framstår också som ett implicit budskap till spelare som Rafael Nadal eller Novak Djokovic, kända för att ta god tid på sig mellan poängen och regelbundet överskrida 30 sekunder före serven. En åtgärd som tillfredsställer de fans som tröttnat på dessa ibland ändlösa rutiner.
Uppmärksammad debut för coaching och rörelse tillåten på läktaren
Vid sidbyten gör en annan stor förändring entré.
Via ett enkelt headset kan spelare och tränare kort kommunicera, ungefär som en raceingenjör i Formel 1 eller en sportdirektör under cykellopp.
Slutligen får publiken en för tennisen ovanlig frihet: de får gå in, ut och röra sig under pågående duell.
Endast bakom baslinjen, det område där spelarna oftast störs av rörelser, råder fortsatt undantag. En anomali för puristerna, ett tecken på öppning för dem som drömmer om en mer levande tennis, närmare andra sporters uttryckssätt.
Bortom det nyskapande formatet har Masters Next Gen varit en sportslig framgång: turneringen har verkligen fungerat som språngbräda för den nya generationen som kan utmana Big 3 och deras vasaller. Tävlingen har, allt eftersom upplagorna gått, format och lyft fram de nya ansikten som är tänkta att dominera ATP‑touren.
EN UPPKÖRNINGSRAMP FÖR DEN NYA GENERATIONEN
2017 är den första generationen som ska ta över efter Big 3 redan väl känd bland tennisentusiaster. Andrey Rublev, kvartsfinalist i US Open några månader tidigare, Denis Shapovalov – som slagit Nadal i Montreal – Karen Khachanov och Borna Coric är bland favoriterna.
Ändå kommer överraskningen från annat håll: Hyeon Chung, 21 år, framstår som turneringens sensation genom att besegra Rublev i finalen. Några veckor senare bekräftar han att hans tid i Milano blev en utlösare: han tar sig till semifinal i Australian Open, efter en imponerande resa som bland annat innehåller en seger mot Novak Djokovic.
Men trots sin uppenbara potential kommer hans utveckling därefter att bromsas av återkommande skador.
Mellan Sinner och Alcaraz – det fina arv Milano lämnat efter sig
Året därpå vinner Stefanos Tsitsipas titeln. Hans offensiva spel och enhandsbackhand, numera en raritet på touren, bekräftar hans uppåtgående kurva: ett år senare vinner han ATP Finals i London, ett bevis på att Milano verkligen avslöjade mer än bara potential.
Sedan är det Jannik Sinners tur, 18 år gammal och bara rankad 93:a i världen, att glänsa. Den före detta italienska skidtalangen dominerar tävlingen och triumferar inför sin hemmapublik. Fem år senare blir han världsetta och flerfaldig Grand Slam‑mästare.
2021 kliver en annan underbarn fram: Carlos Alcaraz, också 18 år, blivande fanbärare för spansk tennis och Rafael Nadals efterträdare, dominerar sina motståndare och framstår som turneringens verkliga sensation. Mindre än ett år senare vinner han US Open och blir den yngste världsettan i historien, vilket perfekt illustrerar Masters Next Gens roll som språngbräda.
Vackra klättringar… och några besvikelser
Under sina åtta upplagor har Masters Next Gen avslöjat många talanger.
Flera rör sig i dag regelbundet mellan topp 10 och topp 30: Daniil Medvedev, Karen Khachanov, Andrey Rublev, Holger Rune, Lorenzo Musetti, Alex de Minaur, Ugo Humbert, Alejandro Davidovich Fokina, Jack Draper, Jiri Lehecka samt på senare tid Arthur Fils och Jakub Mensik.
För andra har fortsättningen varit mer komplicerad. Hamad Medjedovic, mästare 2023, har svårt att etablera sig i topp 50, Dominic Stricker går igenom en period av tvivel och överväger en paus i karriären, medan Brandon Nakashima, vinnare 2022, ännu väntar på sin första titel på huvudtouren.
INNOVATIONER SOM BLIVIT STANDARD
När ATP lanserar Masters Next Gen 2017 föreställer sig många en enkel experimentarena, ett laboratorium utan verkliga konsekvenser för touren.
Åtta år senare är bilden en annan: flera innovationer som testats i Milano har antagits permanent, ett tecken på att turneringen delvis uppfyllt sitt uppdrag.
”Vi förlorar tennisens charm”
Den mest omvälvande förändringen är fortfarande övergången till full elektronisk linjedomning. Utan linjedomare är alla beslut nu anförtrodda ELC, snabbare, mer tillförlitlig och mindre ifrågasatt.
Påskyndandet av denna övergång går tillbaka till covid‑19‑pandemin, som tillfälligt tvingade bort linjedomarna. Sedan dess har hela touren gått över till hel‑elektroniskt.
En teknikanvändning som inte övertygar alla spelare, som Arthur Fils, som saknar linjedomare på grus:
”Vi förlorar tennisens charm. När jag var ung var det mer liv på banan. På hardcourt funkar det, men på grus saknar man verkligen domarna.”
Endast Roland‑Garros håller ännu emot: turneringen kommer att behålla linjedomarna vid sin upplaga 2026.
Coaching pods installerade i Melbourne
En annan förändring som blivit oumbärlig är införandet av 25‑sekunders shot clock.
Sedan 2020 är tidtagningen mellan två serveförsök standard på ATP‑ och WTA‑tourerna. En regel som, sedan den infördes, lett till många varningar för tidsöverträdelse – ibland legitima, ibland betydligt mindre det, om man frågar spelarna.
Mer diskret, men lika viktig, har ytterligare en förändring slagit igenom: tillåtelsen för coaching på banan. Men något headset behövs inte: från och med säsongen 2025 kan spelare fritt prata med sin tränare utan att riskera bestraffning.
Australian Open, inspirerad av denna nya frihet, har till och med beslutat att gå ett steg längre: ”coaching pods” installeras i ett hörn av centercourten för att underlätta kommunikationen mellan spelare och team.
En nyhet som inte helt övertygat: ”Alla sporter utvecklas och förnyar sig, och tennisen är inget undantag. Det är bara så det är.” sade till exempel Alexander Zverev. Stefanos Tsitsipas erkände å sin sida att han ”skrattade” när han såg denna nya skapelse som turneringschefen Craig Tiley hittat på.
ETT PIONJÄRPROJEKT PÅ JAKT EFTER EN ANDRA VIND
Masters Next Gens framtid framstår i dag som osäker. Om vissa innovationer till slut slagit igenom har andra stannat vid experiment: set till fyra game, avskaffandet av fördelpoäng och let på serven kommer inte att permanentas.
ATP tycks också vara på jakt efter förnyelse: 2025 ändras två regler. Pausen mellan set förkortas från 120 till 90 sekunder, och åskådarna får total rörelsefrihet under de tre första gamen. Justeringar som ger intryck av att organisationen går runt i cirklar, som om den nästan nått slutet på sina idéer för att uppfinna tennisen på nytt.
I dagsläget verkar turneringens intresse främst vara sportsligt – och alltmer begränsat. 2024 sänker ATP till och med åldersgränsen till 20 år och avskaffar det lokala wild cardet, som sällan varit framgångsrikt.
Flytten av turneringen till Jeddah (2023–2025) mitt i december har minskat dess attraktionskraft: många spelare föredrar att vila eller förbereda nästa säsong. Antalet återbud ökar, och även deltagarna har ibland svårt att motivera sig.
Arthur Fils förklarade 2024 att han såg tävlingen ”som en träningsvecka”, medan Joao Fonseca, trots att han vann, avstod från att återvända året därpå.
Benämningen Next Gen används som utvecklingsprogram
Utöver avsaknaden av tourens mest kända juveler kvarstår andra tvivel. ATP har till exempel i förtid brutit sitt avtal med det saudiska förbundet, vilket lämnar turneringen utan värdstad 2026. Kontraktet mellan de två parterna gällde ändå till 2027.
Och för att försöka förlänga arvet med begreppet ”Next Gen” meddelar ATP 2024 skapandet av ett system som stöttar unga spelares utveckling: de i topp 350 under 20 år får åtta direkta inträden i Challenger 125 eller 100, och de i topp 250 får dessutom ett wild card till en ATP 250‑turnering och två inbjudningar till kval.
Men denna bredare omorientering understryker också ett tidsskifte. I en tid då flera innovationer antagits och andra förblivit experiment befinner sig Masters Next Gen vid en brytpunkt.
Försvagad av sina datum i kalendern, spelarnas minskade intresse och osäkerheten kring sin framtid tycks turneringen ha fjärmat sig från sin ursprungliga ambition för att bli ett enkelt utvecklingsverktyg. Frågan är nu vad den egentligen representerar för den moderna tennisen – och om den fortfarande har en roll att spela under kommande år.
ETT STARKT ARV, EN SKÖR FRAMTID
Åtta år efter sin tillkomst lämnar Masters Next Gen ett blandat arv efter sig. Utformad som ett laboratorium för att modernisera tennisen och förbereda tiden efter Big 3 har den gjort det möjligt att testa stora innovationer, från shot clock till elektronisk linjedomning, och lyft fram några av de spelare som i dag dominerar touren, som Sinner och Alcaraz.
Men dess placering i kalendern, spelarnas minskade engagemang och ATP:s förändrade prioriteringar har till slut försvagat dess roll. Med sänkt åldersgräns och utvecklingen av ett bredare ”Next Gen‑program” tycks turneringen nu leta efter sin mening.
Framtiden får utvisa om den kan uppfinna sig själv på nytt… eller om den redan tillhör det förflutna.
Som laboratoriet för morgondagens tennis – har Masters Next Gen någon framtid? 
Tennis: de okända sanningarna om försäsongen – mellan vila, stress och fysisk överlevnad 
Tänk om tennisen förlorade sin själ? Fallet med robotiserad dömning, mellan tradition och avhumaniserad modernitet 
Specialartiklar – Saudiarabien, skador, krig och affärer: de fascinerande insiderna av tennis avslöjade av TennisTemple