När tennisstjärnorna byter planhalva: från Noah som sångare till Safin som parlamentsledamot – en ny match, den om omställningen
Efter åratal av löpades på banorna och resor världen över kommer oundvikligen ögonblicket då racketen slutligen läggs på hyllan. För professionella tennisspelare inträffar den sportsliga pensionen ofta före fyrtioårsåldern och lämnar dem med ett helt liv framför sig att bygga upp på nytt.
Om många väljer de redan upptrampade stigarna för sin omställning – Davis Cup-kapten, tränare för den nya generationen, mediekonsult eller turneringsdirektör – så tar andra betydligt mer överraskande vägar.
Mellan dem som förblir trogna de vita linjerna på spelrutan och dem som vågar sig ut mot oväntade horisonter, erbjuder de före detta mästarna oss en lika rik som varierad panoramabild av ett andra liv.
Vissa tvekar inte att byta tennisshortsen mot kostymer som inte längre har något att göra med sporten från deras ungdom, så som Marat Safin gjorde under några år. En djupdykning i dessa karriärer efter tävlingslivet, där klassiska omställningar blandas med ovanliga banor.
DE MEST KLASSISKA OMSTÄLLNINGARNA
De flesta pensionerade tennisspelare avlägsnar sig egentligen aldrig särskilt långt från den gula bollen. Många av dem blir snabbt tränare, som Bjorn Fratangelo som, knappt efter att ha tillkännagett sin pension, blev tränare åt sin hustru, Madison Keys.
Många spelare som nått stora framgångar under sin karriär har också haft en framgångsrik bana som tränare, till exempel Boris Becker, världsetta 1991, som följde Novak Djokovic mellan 2014 och 2016, en mycket framgångsrik period i serbens karriär.
Vissa prövar också rollen som kapten för ett Davis Cup-lag, som David Ferrer. Spanjoren, som tränade Alexander Zverev i tre månader, utnämndes till kapten för Spaniens lag i slutet av 2022. Vid en drabbning mot Tjeckien i Final 8 i Davis Cup 2025 fick han på andra sidan bänken återse Tomas Berdych, tidigare rival på banan, som numera är kapten för sitt landslag.
Andra väljer en något mer ovanlig roll inom tennisvärlden: den som turneringsdirektör. Feliciano Lopez axlade rollen som turneringsdirektör i Madrid utan att ens vänta på att karriären skulle vara över, precis som Tommy Haas, som tog över vid turneringen i Indian Wells 2017.
Expertisen från en tv-konsult
Bland dem som väljer att stanna i tenniskretsar utan att ta på sig tränarrollen, är det många före detta proffs som vänder sig till
medierna. Att bli tv-konsult är en naturlig övergång: med mikrofon i handen i stället för racket fortsätter de att bevaka de största turneringarna, denna gång från studiorna eller vid sidlinjen.
Styrkta av sin erfarenhet från högsta nivå ger de tv-bolagen värdefull teknisk expertis och en initierad blick på spelarnas strategier, slag och psykologi.
För tv-kanalerna utgör dessa före detta mästare ett obestridligt mervärde, kapabla att förklara spelets finesser och berika upplevelsen för tv-tittarna.
Podcastens framväxt
Medan de flesta går vidare som coacher eller tv-konsulter, ägnar sig vissa åt en helt annan form: podcasten.
Som Andy Roddick med sin podcast Served, eller kvartetten bestående av Steve Johnson, John Isner, Sam Querrey och Jack Sock i Nothing Major. De tar upp aktuella tennyheter i sin egen takt. De fyra amerikanska vännerna erbjuder starka argument: tenniskunnande från tidigare proffs, allt i en trevlig stämning där lyssnaren kan få känslan av att sitta på en bar och prata med sina vänner.
En stark ekonomisk potential
Podcastformatet gör det möjligt att förbli knuten till tennisvärlden trots pensionen och att fritt dela med sig av sin erfarenhet och sina åsikter. Eftersom spelaren själv leder programmet är han eller hon fri i sitt uttryck och utan begränsningar.
Det gör det också möjligt att utveckla entreprenöriella kvaliteter eftersom spelaren som äger sin podcast ansvarar för utvecklingen av sitt projekt och måste driva det på ett framgångsrikt sätt om det ska bli långsiktigt hållbart.
Samtidigt som man stannar kvar i tennissfären ger detta format alltså nya utmaningar med en viss självständighet på ett lekfullt sätt och i egen takt. Det står i kontrast till jobbet som konsult för en tv-kanal, där yttrandefriheten inte nödvändigtvis är lika stor som i den egna podcasten.
Ekonomiskt kan en podcast vara en intressant inkomstkälla: tack vare produktplaceringar kan den visa sig mycket lönsam. Detta format är numera mycket uppskattat av varumärken som inte tvekar att sponsra vissa program för att öka sin synlighet.
Från tennis till politik, fallet Marat Safin
Historien om Marat Safin illustrerar perfekt dessa överraskande karriärbanor. Nuvarande tränare för Andrey Rublev och tidigare världsetta, valde ryssen under flera år att helt kapa banden med tennisvärlden.
År 2011, bara två år efter att han slutat som proffs, gav han sig in på en oväntad politisk bana genom att låta sig väljas in som ledamot i det ryska parlamentet, för maktpartiet Enade Ryssland.
Att använda sin tenniserfarenhet i sitt nya liv
För Safin var denna omställning långt ifrån ett språng ut i det okända. Tvärtom såg mästaren slående likheter med sitt tidigare yrke. Han sade då: ”Allt jag har lärt mig i tennis har jag försökt tillämpa i mitt andra liv efter sporten. Tennis och politik har nämligen det gemensamt att man måste veta vilka som är dina vänner och dina fiender.
I politiken liksom i tennisen måste man leva i nuet och vara mycket säker på sig själv. För min del var det inte svårt, särskilt som jag, omgiven av personer över 60 år, var den snyggaste.”
Denna politiska parentes fick sitt slut 2016, året då han valdes in i International Tennis Hall of Fame. Safin förklarade då att denna nya status innebar en representativ roll som han ville ta på allvar, vilket motiverade hans beslut att avsäga sig sitt mandat som parlamentsledamot för att återvända till tennisen.
En återkomst hem som några år senare skulle leda honom till att ansluta sig till Andrey Rublevs bänk som tränare och därmed sluta cirkeln för en omställning som var lika atypisk som kortvarig.
Yannick Noah: från racket till mikrofon
Om Marat Safin överraskade genom att byta tennisen mot politiken, så personifierar Yannick Noah utan tvekan en av de mest spektakulära och mest lyckade omställningarna i den lilla gula bollens värld. Vinnare av Roland Garros 1983 och en symbolfigur för fransk tennis, väntade Noah inte på slutet av sin spelarkarriär för att utforska en annan passion: musiken.
Redan 1990, medan han fortfarande är aktiv på banorna, börjar mästaren spela in sina första låtar. Men det är egentligen först efter sin sportsliga pension 1996 som hans musikkarriär tar fart. Med sitt första album Black & What som kom ut 1991, och framför allt Urban Tribu 1993, etablerar Noah sin unika stil som blandar reggae, pop och afrikanska influenser.
En andra karriär lika lysande som den första
Framgången är där – och inte lite. Hans album säljer i miljonupplagor i Frankrike. Noah fyller de största konsertsalarna och uppträder till och med på Stade de France inför tiotusentals åskådare. En prestation som få omställningar kan skryta med: att gå från status som idrottschampion till fransk popstjärna.
Det som gör Noahs bana särskilt anmärkningsvärd är hans förmåga att ha utmärkt sig inom två så olika områden. Fransmannen har kunnat luta sig mot sin popularitet som tennisspelare och sedan sitt sångartalang för att befästa denna karriär.
Idag är Yannick Noah för många fransmän lika mycket – om inte mer – den dreadlocks-prydde sångaren som får folkmassorna att vibrera som den före detta tennisspelaren som fick Roland Garros att gråta av glädje 1983.
En sak är säker: mellan sin musikaliska verksamhet, sin roll som kapten för det franska Davis Cup-laget och sitt välgöreniengagemang har Noah lyckats bygga ett liv efter tennisen som är minst lika rikt och inspirerande som hans spelarkarriär. Ett bevis på att det ibland kan vara det bästa valet att helt kliva utanför ramarna.
Ett liv efter livet
Slutet på en professionell tennisspelares karriär kan visa sig vara svårt. En känsla av tomhet kan uppstå eftersom vardagen kommer att förändras drastiskt från en dag till en annan. För att hantera denna övergång måste man vara förberedd och ha tydliga projekt.
Oavsett om de väljer att stanna nära banorna eller att ta avstånd radikalt, visar tennisspelare att en idrottskarriär inte är ett slut i sig, utan snarare en språngbräda mot nya äventyr.
Från tränarbänkar till tv-studior, från parlamentskammare till konsertscener vittnar dessa omställningar om en ofta okänd verklighet: bakom mästaren döljer sig en personlighet med många facetter.
Det som framträder ur dessa banor är att de egenskaper som utvecklas på banan – beslutsamhet, stresshantering, anpassningsförmåga, disciplin – visar sig vara värdefulla tillgångar i vilket område som helst.
Marat Safin insåg detta väl när han drog paralleller mellan tennis och politik. Yannick Noah har visat det genom att överföra sin karisma och energi från spelrutan till musikscenen.
Den sportsliga pensionen: början på en ny match
Men bortom de individuella framgångarna väcker dessa omställningar en större fråga: hur kan man bäst stödja dessa elitidrottare i denna avgörande övergång?
För medan vissa blomstrar naturligt i sitt andra liv har andra svårt att hitta sin väg efter att ha levt enbart för och genom sporten sedan unga år. Mellan dem som förnyar sig med podcasts, dem som för vidare sin kunskap som tränare och dem som vågar det oväntade, påminner varje bana om att det inte finns ett enda sätt att lyckas med sin omställning.
En sak är säker: slutet på en tennisspelares karriär är aldrig en slutpunkt, utan snarare början på en ny match. Det är upp till dem att hitta den vinnande strategin för att vinna den – och ha roligt under tiden.
Davis Cup: mellan reformer, kritik och nationell kultur 
När tennisstjärnorna byter planhalva: från Noah som sångare till Safin som parlamentsledamot – en ny match, den om omställningen 
Som laboratoriet för morgondagens tennis – har Masters Next Gen någon framtid? 
Tennis: de okända sanningarna om försäsongen – mellan vila, stress och fysisk överlevnad