Paradoxen som splittrar tennisen: mellan utmattade spelare och mättad kalender men allt fler uppvisningar
Samtidigt som spelarna i åratal har fördömt en tävlingskalender i infernaliskt tempo och en säsong utan andrum, har uppvisningsmatcherna i december aldrig varit så många som nu.
Mellan klagomål på trötthet, sexsiffriga startpengar och en explosion av evenemang finansierade av olika aktörer har mellansäsongen förvandlats till en parallell marknad i full expansion. Ett system där tennisen avslöjar sina motsägelser.
KALENDERNAS PARADOX: UTMATTADE SPELARE MEN STÄNDIGT PÅ BANAN
Sedan mer än tio år har den överfulla kalendern blivit ett av de mest återkommande refrängerna i tennisvärlden. Stjärnor i topp 10 liksom spelare runt topp 100 upprepar oupphörligen samma sak: säsongen är för lång, återhämtningen otillräcklig och kropparna slits snabbare än någonsin.
"ATP måste göra något åt kalendern", vädjade Carlos Alcaraz under säsongen, innan han lade till: "Vi har egentligen inga stunder då vi kan ta oss tid att träna eller vila."
På damsidan är världstvåan Iga Swiatek en av dem som regelbundet kritiserar situationen mest: "När jag kastar ett öga på kalendern tycker jag att vi spelar alldeles för mycket. Kalendern är galen. Den är väldigt krävande och tuff."
Förlängda Masters 1000 och WTA 1000 – orsaken till en mättad kalender
Ändå framstår en paradox: trots dessa återkommande klagomål har spelarna aldrig spelat så många matcher, även utanför de officiella tävlingarna.
ATP/WTA-säsongen sträcker sig från början av januari till mitten av november, det vill säga nästan elva månaders tävlande. Mellansäsongen, som egentligen ska vara fyra till sex veckor, borde göra det möjligt för spelarna att läka sina skador, återhämta sig, bygga upp fysiken och även arbeta på specifika delar av sitt spel inför kommande säsong.
I praktiken håller denna viloperiod gradvis på att försvinna, främst på grund av uppvisningsmatcher. Spelarna reser, precis som under året i övrigt, flera gånger, men nu för några få dagars spel – vilket oundvikligen minskar deras återhämtningstid.
Förlängningen av Masters 1000- och WTA 1000-turneringarna till tolv dagar har också förstärkt kalenderns mättnad. Madrid, Rom, Montréal/Toronto, Cincinnati eller Shanghai fungerar nästan som Grand Slams, med förlängd närvaro på plats och en kravnivå som ligger högt under nästan två veckor.
Har kvinnorna det bättre än männen?
På ATP-touren är Monte-Carlo den enda storturneringen som spelarna har rätt att hoppa över: de åtta andra Masters 1000 måste spelas, annars riskerar man ekonomiska sanktioner, såsom en minskning med 25 % av årsslutbonusen vid återbud.
Kvinnorna åtnjuter däremot lite större frihet: Rom, Montréal/Toronto och Cincinnati är inte obligatoriska, inte heller Doha och Dubai, två turneringar som spelas över en vecka.
Men i stort är slutsatsen densamma för båda tourerna: pauserna mellan turneringarna försvinner, och spelarna kan ibland tillbringa en hel månad hemifrån (Indian Wells–Miami i mars, Madrid–Rom i maj och Montréal/Toronto–Cincinnati i augusti), med träning på plats och till slut bara ett fåtal matcher spelade.
Färre matcher men ett betydligt mer fysiskt spel
Paradoxalt nog spelar dagens manliga spelare färre matcher än på Thomas Musters eller Jevgenij Kafelnikovs tid på 90‑talet. Den förstnämnde spelade till exempel 104 matcher 1995 (året då han vann 12 titlar), den andre 105 matcher 1995 och 1996, samt 101 år 2000.
I dag spelar en modern topp 10-spelare mellan 65 och 80 matcher, och en världsetta slutar generellt säsongen på mellan 70 och 85 matcher, som Carlos Alcaraz 2025 (71 segrar, 9 förluster). Men den fysiska intensiteten har exploderat: långsammare underlag, längre dueller, ökade mediekrav och en allt jämnare nivå.
I detta sammanhang förstärker den ökande mängden uppvisningar i december (nära ett tiotal 2025) paradoxen mellan talet om trötthet och den ständiga närvaron på banan.
ÅRETS SLUTUPPVISNINGAR – EN AFFÄR SOM BLIVIT OUNDVIKLIG
Samtidigt som spelarna fördömer en kalender som blivit ohållbar och inte längre ger några verkliga återhämtningsperioder, fortsätter uppvisningsmatcherna att bli fler och fler, till den grad att de numera behandlas som riktiga minievenemang som följs noga av fans och medier.
Ändå kunde uppvisningarna i slutet av säsongen för tio–femton år sedan, då Big 3 (Federer, Nadal, Djokovic) dominerade touren, nästan räknas på ena handens fingrar.
Den mest emblematiska var Mubadala World Tennis Championship, skapad 2009 i Abu Dhabi. Konceptet, mycket enkelt, hittade sin publik: en tre dagar lång uppvisning i slutet av december eller början av januari, tänkt som ett genrep inför Australian Open.
Formatet (två kvartar, två semifinaler, en final – alla bäst av tre set) var tydligt och startfälten höll sådan kvalitet att det ibland kändes som en officiell turnering.
Med 250 000 dollar till segraren fick evenemanget dessutom en viss prestige. Från 2009 till 2022 deltog alla de stora stjärnorna: Nadal vann där fem gånger, Djokovic fyra. En damklass lades dessutom till 2017, vilket ytterligare stärkte statusen för denna numera självklara hållplats.
Men i takt med att mer spektakulära, mer lukrativa och fysiskt mindre krävande evenemang dök upp, försvann turneringen till slut 2022.
Allt mer lockande namn
Numera liknar december en parallell tour: den stora UTS-finalen (Ultimate Tennis Showdown) i London, Miami Invitational, Garden Cup i New York, uppvisningar i Indien, Macao, Dubai eller Kina.
Namnen på dessa ofta spektakulära evenemang är utformade för att dra till sig uppmärksamhet och hålla publikens intresse vid liv, även under en period då fansen, som redan överösts med tennis i nästan elva månader, ändå tycks redo att konsumera ännu mer.
Även programläggningen bygger på stjärnornas dragningskraft: Carlos Alcaraz ger sig ut på en mini‑turné i USA, Aryna Sabalenka är affischnamn för uppvisningen i Madison Square Garden, medan Daniil Medvedev och Gaël Monfils reser till Indien för att spela några mixedlagmatcher.
Vissa uppvisningar sträcker sig till och med in i januari, som denna i Sydkorea strax före Australian Open, där ett möte mellan Carlos Alcaraz och Jannik Sinner står på programmet.
För arrangörerna är ingredienserna enkla: total frihet vad gäller kalendern, korta format och hög lönsamhet. Stjärnorna kan bokas utan ATP:s eller WTA:s regelverk, samtidigt som de får startpengar som ibland kan jämföras med prispengar i officiella turneringar – för en betydligt mindre arbetsinsats.
"UTS‑turneringarna är välbetalda, vilket gör dem väldigt konkurrenskraftiga"
UTS, tävlingen som skapades 2020 av Patrick Mouratoglou, erbjuder varje år särskilt attraktiva prissummor under sin finalhelg i december i London. Den totala prispotten uppgår till 1,6 miljoner euro, med en check på upp till 500 000 euro till segraren.
Tävlingen är i första hand tänkt som show, med fokus på omedelbar intensitet snarare än längd. Spelarna möts i åtta minuter långa "quarters" – tre vunna räcker för att vinna matchen – med endast ett serveförsök tillåtet, vissa bollar som ger tredubbel poäng och inga pauser mellan poängen.
Ett upplägg som skapar tempo utan att kräva samma fysiska ansträngning som en traditionell match, och som till exempel övertygade Alex de Minaur att delta:
"Det är spännande och annorlunda, det ger dig ett annat perspektiv på hur man spelar poängen. UTS‑turneringarna är välbetalda, vilket gör dem väldigt konkurrenskraftiga. Vi försöker alla vinna den där stora checken i slutet av veckan, det motiverar alla."
I dag är uppvisningarna inte längre enkla parenteser i hjärtat av mellansäsongen. De fungerar både som extra inkomstkälla, som testbädd för nya kortare och mer spektakulära format, och som exponeringsplattform för spelarna – just när den officiella säsongen egentligen borde lämna plats för vila.
Tennisen glider, år efter år, mot en mellansäsong som mer liknar en period av kommersiell exploatering än en verklig paus.
December, som tidigare sågs som en värdefull andningspaus då tennisen hamnade i bakgrunden, har i dag förvandlats till en månad fylld av uppvisningar, experimentella format och showanpassade evenemang.
Frågan är nu följande: ska tennisens världsförbund skydda mellansäsongen, eller släppa fram dessa evenemang som smyger sig in efter elva månader av intensiv tävlan?
"Tennisen förtjänar en riktig mellansäsong"
För vissa spelare är svaret självklart. Alexander Zverev, trefaldig Grand Slam‑finalist, har upprepat det: "Vi har känslan av att spela mer och mer och kalendern är tätare än någonsin. Tennisen förtjänar en riktig mellansäsong."
Tallon Griekspoor, topp 30‑spelare, föredrar att vara försiktig: "Generellt försöker jag att inte spela för många uppvisningsmatcher eftersom vi inte har så mycket tid att vila."
Det är alltså en verklig paus som efterfrågas, långt ifrån de fyra till sex veckor som ständigt naggas i kanten av extra åtaganden. Men paradoxen är enorm: de som fördömer en ohållbar kalender är ofta desamma som syns på affischerna för uppvisningarna.
"Det är väldigt annorlunda, vi har bara roligt och spelar tennis"
Det tydligaste exemplet är Carlos Alcaraz, som ofta tvingas försvara sig inför pressen när det gäller hans klagomål på kalendern och hans deltagande i olika uppvisningar:
"Uppvisningar är annorlunda än officiella turneringar. I de turneringarna måste man vara väldigt fokuserad och göra en fysisk ansträngning i 15 eller 16 dagar i sträck. Här har vi bara roligt och spelar tennis under en eller två dagar."
Trots dessa argument håller mellansäsongen på att bli en myt, eftersom spelarnas återhämtning och förberedelse minskar på grund av dessa dagar långt från träningsbanorna.
Att föreställa sig en lång paus, jämförbar med NBA:s (nästan fyra månader av vila, förberedelse eller återhämtning), skulle tvinga förbunden att uppfinna kalendern på nytt, genom att ta bort turneringar och ändra datum för evenemang som alla känner till.
ATP minskar gradvis antalet ATP 250‑turneringar (från 38 till 29 mellan 2015 och 2025, med planer på att gå ned till 10 i framtiden), men denna utveckling är bara en finjustering av kalendern för att främja de bästa spelarnas deltagande i de största evenemangen. Den har inget att göra med den ökande mängden uppvisningar som äter sig in på mellansäsongen.
Avsaknad av en gemensam röst
Ett annat hinder ligger i själva systemets kärna: spelarnas status. Till skillnad från fotbollsspelare eller basketspelare är de inte anställda av en klubb eller liga. De är sina egna chefer, fria att binda sig var de vill.
ATP‑ordföranden Andrea Gaudenzi påminde om detta: "Våra spelare kan bestämma sin egen kalender. Vissa väljer att spela uppvisningar. Ska vi korta säsongen? Ja, men de kan också välja att spela färre uppvisningar och tillbringa mer tid med att vila."
En mening som sammanfattar hela problemet: förbunden har inte de juridiska verktygen för att begränsa uppvisningarna eller införa en obligatorisk viloperiod.
Hur ska man då kunna be spelarna avstå från dessa ultralönsamma evenemang, där de ibland tjänar på en helg vad vissa turneringar erbjuder efter flera spelade matcher?
Åsikterna går isär, modellen förändras
Inte ens PTPA (Professional Tennis Players Association), som ofta presenteras som hoppet om en gemensam röst bland spelarna, lyckas ena alla.
Toppnamnen vill maximera sina inkomster och sin exponering, spelarna utanför topp 100 behöver extra inkomster, institutionerna vill skydda sin kalender och privata promotorer drar nytta av avsaknaden av regler för mellansäsongen.
Resultatet: alla rör sig i olika riktningar och ingen tydlig lösning växer fram.
Tennisen står därmed inför en paradox som för stunden passar alla, men som på sikt riskerar att försvaga spelarna och göra kalendern svårare att överblicka. En lång säsong, ett uppehåll som inte längre är ett, allt fler uppvisningar: modellen håller på att förändras utan att någon verklig debatt har avgjort frågan.
MELLAN MELLANSÄSONG OCH UPPVISNINGAR – ETT BALANSLÄGE SOM MÅSTE SKAPAS PÅ NYTT
Uppvisningsmatchernas växande betydelse i december väcker i dag frågor om vilken verklig plats mellansäsongen har i tennisen. Tänkta som en tid för vila krymper dessa veckor under trycket från privata evenemang som är svåra att reglera, eftersom spelarna själva är fria att bestämma sin kalender.
Mellan idén om en förlängd viloperiod och ett system där uppvisningarna skulle bli mer reglerade har ingen lösning valts. Mellansäsongens framtid kommer att bero på förbundens förmåga att förena återhämtning, ekonomiska krav och utvecklingen av själva showen.
Paradoxen som splittrar tennisen: mellan utmattade spelare och mättad kalender men allt fler uppvisningar 
Utbildning av framtida mästare: fokus på nedgången för den franska offentliga modellen gentemot privata akademier 
Hotar padel tennisen? Fördjupning i revolutionen som skakar om ordningen 
Specialartiklar – Saudiarabien, skador, krig och affärer: de fascinerande insiderna av tennis avslöjade av TennisTemple