Mer än en match: löneskillnader mellan kvinnor och män inom tennisen
Debatten om lika prispengar mellan män och kvinnor har rasat i många år. Tennisen lyfts ofta fram som ett föredöme, där vissa professionella turneringar har infört identiska prissummor för spelare och spelerskor.
Ändå är denna jämlikhet varken total eller enhetlig mellan olika tävlingar och nivåer. Tennisen erbjuder därmed ett intressant analysfält för att förstå de framsteg som gjorts, men också de ojämlikheter som består mellan män och kvinnor när det gäller ersättning.
EN HISTORISK KAMP DELVIS VUNNEN
År 2005 kämpade systrarna Williams tillsammans med Billie Jean King för att kräva lika lön mellan män och kvinnor inom tennisen. Två år senare, 2007, fick de gehör: Wimbledon och Roland-Garros tillkännagav att de skulle erbjuda lika mycket till män och kvinnor.
De två andra Grand Slam-turneringarna, US Open och Australian Open, hade redan infört detta långt tidigare, 1973 respektive 2001. Arton år senare tycks denna princip vara väl förankrad på den högsta nivån: de fyra Grand Slam-turneringarna ersätter sina manliga och kvinnliga mästare på samma nivå.
Bestående ojämlikheter inom ATP- och WTA-turneringar
Men så snart man lämnar strålkastarljuset från de stora mästerskapen blir verkligheten mer nyanserad. På ATP- och WTA-touren kvarstår skillnaderna i prissummor i majoriteten av turneringarna. I Rom, Indian Wells eller Madrid närmar sig prispengarna successivt varandra, men i turneringar av lägre kategori är skillnaderna fortfarande ibland betydande.
År 2024 tjänar en spelare rankad topp 100 i världen i genomsnitt avsevärt mer än en spelerska med samma ranking. Denna skillnad väcker regelbundet liv i debatten: kan tennisen hävda att den är världens mest jämlika sport samtidigt som dessa skillnader kvarstår? Mellan ekonomiska argument, sportsliga hänsyn och kampen för rättvisa är frågan om lika lön inom tennisen mer aktuell än någonsin.
EN KONTROVERS SOM BESTÅR
År efter år fortsätter debatten om lika prispengar inom tennisen. Förespråkarna för fullständig jämlikhet framför argument som är svåra att ifrågasätta: spelerskorna utför samma arbete, tränar med samma intensitet och genererar en jämförbar mediesynlighet, vilket åskådliggörs av rekordpublik för damfinalerna i Grand Slam.
För dem bör principen om sportslig rättvisa väga tyngre än alla andra hänsyn. Motståndarna å sin sida fortsätter att åberopa skillnaden i format, särskilt i Grand Slam där män spelar matcher i bäst av fem set mot bäst av tre för kvinnor, vilket skulle innebära en större fysisk ansträngning och längre speltid. De påpekar också att tv-publiken varierar mellan olika turneringar och att intäkterna från herrcirkusen överlag är högre, vilket enligt dem motiverar olika prissummor.
Skilda ståndpunkter bland spelarna
Spelarna själva deltar regelbundet i debatten: medan vissa, som Serena Williams eller Iga Swiatek, ivrigt förespråkar fullständig jämlikhet, har vissa manliga spelare – som i tidigare uttalanden av Novak Djokovic eller Gilles Simon – försvarat ersättning i proportion till de intäkter som genereras.
År 2012 sade fransmannen i France Info: "Man pratar ofta om lika löner. Jag tycker inte att det är något som fungerar inom idrotten. Vi är de enda som praktiserar jämlikhet i prispengarna, fast vi erbjuder en mer attraktiv show."
År 2016 tillade Djokovic: "Statistiken visar att det är fler åskådare på herrmatcher i tennis. Jag anser att det är en av anledningarna till att vi borde tjäna mer."
"Vi spelar hälften så mycket som de"
Alizé Cornet hade en mer nyanserad hållning, särskilt när det gäller löner i Grand Slam: "Det är inte normalt att vi får lika mycket betalt som killarna i Grand Slam när vi spelar hälften så mycket som de. Jag förstår att det irriterar dem. Det vore bättre om vi fick lika mycket som dem i de andra turneringarna där vi alla spelar bäst av tre set."
Dessa interna motsättningar, långt ifrån att försvinna, illustrerar komplexiteten i en debatt där ekonomiska, sportsliga och ideologiska hänsyn flätas samman.
HINDER FÖR FULLSTÄNDIG JÄMSTÄLLDHET
Att jämlikheten i prispengar mellan könen ännu inte är total beror framför allt på den ekonomiska verkligheten. Numera är prispengarna i turneringar i huvudsak kopplade till sponsorer, som står för den största delen av tävlingarnas budget.
Inför denna begränsning framstår kombinerade turneringar – som samtidigt tar emot herr- och damtävlingar, som i Indian Wells eller Miami – som en lovande lösning.
Mixade turneringar som en möjlig lösning
De gör det möjligt att samordna organisationskostnaderna, locka större sponsorer och erbjuda publiken ett rikare utbud av underhållning. Denna modell har dock också nackdelar: ökad logistisk komplexitet, risk att dammatcher förläggs till sidobanor eller att publiktillströmningen skiljer sig kraftigt åt på huvudbanorna beroende på vilka som spelar, och framför allt är det svårt att generalisera detta upplägg till hela kalendern.
De separata turneringarna, som dominerar på touren, behåller sin organisatoriska autonomi men upprätthåller samtidigt skillnaderna i prispengar. Mellan idealet om jämlikhet och de ekonomiska begränsningarna söker tennisen fortfarande efter balans.
Manlig dominans på sponsorområdet
När det gäller sponsorer är män återigen gynnade. I topp 10 över de bäst betalda spelarna, enligt Sportico, finns bara 4 kvinnor. De två första platserna innehas av Carlos Alcaraz och Jannik Sinner. Från augusti 2024 till augusti 2025 tjänade italienaren cirka 25 miljoner dollar via sponsorer, medan spanjoren landar på 36 miljoner.
Den första kvinnan är Coco Gauff, trea, med 23 miljoner dollar intjänade via reklamsamarbeten.
FRAMTIDSPERSPEKTIV
Inför dessa ihållande låsningar växer flera utvecklingsspår fram för att påskynda marschen mot lönemässig jämlikhet. Idén om en sammanslagning av ATP- och WTA-tourerna, som har diskuterats i flera år, dyker återigen upp som en radikal lösning: genom att slå samman de två styrande organen skulle tennisen kunna införa gemensamma ersättningsstandarder och i större utsträckning samordna resurserna.
Organisatorisk komplexitet trots goda föresatser
Detta perspektiv, hur ambitiöst det än är, stöter på starka egenintressen och betydande institutionell tröghet på grund av den organisatoriska omvälvning det skulle innebära.
Mer konkret skulle testandet av nya format också kunna förändra spelplanen: vissa föreslår att man harmoniserar matcherna genom att införa bäst av tre set för alla i Grand Slam, eller tvärtom bäst av fem för alla, ett argument som skulle sätta punkt för debatten om matchlängd och därmed arbetstid.
Men det är kanske det växande trycket från sponsorer och den allmänna opinionen som utgör det mest effektiva verktyget. De stora varumärkena, måna om sitt anseende i fråga om jämställdhet, skulle i allt högre grad kunna villkora sina partnerskap med konkreta åtaganden kring prispengar.
Samtidigt förstärker sociala medier varje kontrovers om löneskillnader och tvingar ibland turneringsarrangörer att motivera sina val. Detta dubbla tryck – ekonomiskt och renommémässigt – kan i slutändan visa sig mer avgörande än principdeklarationer för att föra fram jämlikheten inom världstennisen.
Tennisen gör framsteg, men vägen är fortfarande lång
Tennisen förkroppsligar idag dubbelheten hos en sport som utan tvekan är pionjär i fråga om jämställdhet, men ännu inte förmår sprida sina framsteg till hela sitt ekosystem. Även om de symboliska segrarna i Wimbledon och Roland-Garros 2007, eller systrarna Williams modiga ställningstaganden, har skrivit in sig i historien, får de inte dölja en mer nyanserad verklighet: jämlikhet i prispengar är i hög grad begränsad till Grand Slam-turneringarnas skyltfönster, medan ATP- och WTA-tourerna upprätthåller ibland betydande skillnader.
Mellan mycket verkliga ekonomiska begränsningar och ihållande ideologiska motstånd ser vägen mot full jämlikhet fortfarande lång ut. Ändå finns verktygen: ökat medietryck, allt högre krav från sponsorer och förändrade attityder hos publiken. I en idrottsvärld där ojämlikheten mellan män och kvinnor fortfarande är uppenbar har tennisen en historisk möjlighet att visa vägen. Men då måste den också verkligen ge sig själv förutsättningarna för att lyckas.
Mer än en match: löneskillnader mellan kvinnor och män inom tennisen 
Byta coach eller uppfinna sig själv på nytt: försäsongen, tidpunkten för de avgörande valen 
Rafa Nadal Academy: en modell av expertis och professionalism för tennisen stjärnor i morgon 
Davis Cup: mellan reformer, kritik och nationell kultur