Jag var så stressad och sjuk att jag inte hade någon aptit", vittnesmålet från Thiem om hans depression efter US Open
Med underläge två set mot noll i finalen av US Open 2020 mot Zverev, lyckades Thiem till slut vinna i fem set (2-6, 4-6, 6-4, 6-3, 7-6) och ta sin första Grand Slam-titel i karriären. En stor seger för honom, men som sedan ledde till en djup depression. I podcasten "Business of Sports" öppnade den österrikiske spelaren upp om denna svåra period.
"Jag var så stressad och sjuk att jag inte hade någon aptit. Jag kunde inte äta någonting, bara bröd och olivolja. Jag gick ner i vikt under turneringen, vilket inte är önskvärt i en Grand Slam-turnering. Det var en mycket svår period.
I finalen mot Zverev var jag så nervös att jag frös till. Jag förlorade de två första seten enkelt och tänkte att det kanske var min sista chans. Sedan sa jag till mig själv: 'du spelar skit, men försök åtminstone att hänga med i några games.' Det gav mig en frihet och, lite i taget, kom jag tillbaka.
Men framgången på banan följdes av en privat kamp som få kunde se. COVID förändrade allt. Normalt sett efter en Grand Slam-turnering deltar man i många program och intervjuer. Men den här gången var det bara Zoom-samtal och karantän. Jag hade precis uppnått mitt största karriärmål, men satt ensam i ett hotellrum. Lyckan fanns där, men känslorna saknades."
Den före detta spelaren berörde också den ensamhet som idrottare kan uppleva under en säsong, samt de relationer som kan bli svåra med personalen:
"Vänskapen med andra spelare är inte särskilt djup. I omklädningsrummet pratar man inte om djupa saker, man håller sig till skämt och småprat. Det är annorlunda i fotboll, där man ser sina lagkamrater varje dag. I tennis träffar man någon i en vecka och sedan ser man dem inte på tre veckor. Vänskapen är lätt.
När det gäller ditt team är du med dem upp till 45 veckor om året. Ibland orkar du inte se dem mer. Det är svårt, för man är väldigt nära dem, men samtidigt är det för mycket. Resandet, träningarna och de oupphörliga tävlingarna gör att även de gemensamma stunderna snabbt kan bli överväldigande.
