Jag låg i sex dagar på intensivvården, om jag inte hade varit ung vet jag inte om jag hade överlevt", Dzumhur återberättar om sin bukspottkörtelinflammation

Den här söndagen i Cincinnati möter Damir Dzumhur Carlos Alcaraz för andra gången denna säsong.

I en intervju med ATP berättade bosniern om en svår period i sitt liv, som han beskriver som den värsta han har upplevt: "Tiden efter Franska öppna 2022 var förmodligen den värsta i mitt liv.

Om jag inte hade varit ung och frisk vet jag inte om jag hade överlevt. Allt började efter min förlust i första kvalomgången mot Fernando Verdasco i Paris.

Jag hade starka magsmärtor och efter att ha konsulterat en läkare åkte jag till sjukhuset. Jag diagnostiserades med akut bukspottkörtelinflammation och fördes snabbt till intensivvården, där jag stannade i sex dagar.

Dagarna var långa, särskilt i början. Smärtan var outhärdlig, så jag kunde inte sova utan starka smärtstillande.

Nätterna var väldigt långa och det kändes som om tiden stod still.

Läkarna lyckades aldrig förstå hur jag hade fått denna sjukdom. Tyvärr kom den plötsligt.

Det är möjligt, men risken är mycket liten för en frisk person som inte äter väldigt dåligt eller dricker mycket.

Jag fyllde 30 år på ett franskt sjukhus, utan min familj, och tennis var långt från mina tankar. Min son Luka hade fötts i oktober året innan, och istället för att njuta av livet med honom låg jag på ett sjukhus utomlands, utan att veta vad framtiden hade i sitt sköte.

Jag bad om att bli förflyttad till Belgrad eftersom vi hade hittat en mycket skicklig läkare som vi hade hört mycket gott om, och jag ville också vara närmare min familj.

Läkarna i Paris var emot det, eftersom de sa att jag inte var i tillräckligt bra skick för att resa någonstans. Jag förstod inte allvaret i min situation.

Dessa läkare är de som räddade mitt liv; jag kan bara hylla dem. Men i sådana svåra stunder har man många tankar och behöver desperat vara nära dem man älskar.

Mitt största behov var att komma hem.

Efter mer än 20 dagar fick jag lämna sjukhuset och rehabiliteringen började. Enligt läkarna förbättrades mitt tillstånd ganska snabbt. För mig kändes det väldigt långsamt. Jag hade tappat 11 kilo och när jag lämnade sjukhuset vägde jag bara 55 kilo.

Vid den tiden tänkte jag inte på tennis och visste inte hur jag skulle kunna komma tillbaka. Jag visste inte ens om jag skulle kunna återvända.

Tennisspelare är så vana vid att fokusera på sina matcher och resultat, men jag var bara glad över att vara vid liv.

När jag mådde bättre och hade gått upp lite i vikt tänkte jag att det skulle vara bra att börja träna och tävla igen. Det ligger i mitt blod: jag älskar att tävla och gör allt för att vinna.